royaltylove

Jag verkligen ÄLSKAR att dansa och sjunga. Jag gör det ofta och högt och överallt. Musik gör mig lycklig.
Men mina barn kan tröttna fort på det. Jag skuttar, vickar rumpan, sjunger i höga skyn och är som en liten vild smurf som har en raket i rumpan. Nora har kommit igång bra själv och hänger på i mitt tempo medan Eddie ruskar på huvudet, sätter fingret för munnen och säger SCHH!!!!

Jag har ingen sångröst för fem öre men vad gör det omd et gör mig lycklig.
Är det något som gör en lycklig så ska man se till att sysselsätta sig med det en liten stund varje dag. Det gör hjärtat glatt!



Eddie pruttade ljudligt nyss och vi brast i skratt. Snacka om kiss och bajs humor!
Eftersom vi skrattade så ville han fortsätta leka clown så han försöker pressa fram fler pruttar. Gasen är borta och ansiktet ser ut som en tomat.

Sen vi flyttade in i lägenheten så har jag känt av en närvaro. En annan närvaro än min och barnens.
På kvällar hör jag röster, som om en radio stod på svagt i bakgrunden. Ett mumlande av manliga röster.

Ibörjan var jag som sagt rädd. Vågade inte gå upp i mörkret på natten, inte sitta uppe för sent. Kände mig hela tiden iaktagen. Med tiden så har jag vant mig vid detta. Jag har vant mig vid att känna denna närvaro i bland under dagar och kvällar, vant mig vid de mumlande rösterna. Det har blivit en del av vårat hem.

Jag har funderat och funderat över varför Eddie inte sover bra då jag har försökt med verkligen allt.
En kväll sa vi ifrån. Vi bad andarna att låta oss vara, att låta Eddie få sova.
Samma kväll så var mumlandet borta och Eddie sov som en prins. Nätterna har rullat på likadant sedan dess förutom natten till Torsdagen, då kom mumlandet tillbaka, Eddie vaknade flera gåbger under kvällen och skrek, var orolig och otröstlig.
Jag sa högt till andarna att låta oss sova. Mumlandet försvann och Eddie sov lugnt efter det. Jag känner ännu av närvaron men jag hör inget och Eddie verkar inte bli störd.

Om detta bara är ett löjligt sammanträffande det vet jag inte men jag tror på att det finns andar runt om oss.
Jag tror att våra nära och kära vandrar hos oss i bland för att kolla till oss, se hur vi har det. Jag VILL tro att det är så.

Vissa dagar bryr jag mig inte om att känslan infinner sig, andra kvällar går jag och lägger mig i sängen tidigt för att det känns olustigt. Som denna kväll då känner jag att någon står snett bakom oss i köket. Eddie tittar ofta ut dit och säger hej och vinkar. Jag försöker att inte titta ut, rädd för att få se något i ögonvrån. Men i kväll är en sådan kväll då jag inte är rädd. Det är en känsla av "hem", denna närvaro tillhör denna lägenhet. Vi delar den.

Jag har lagt ner mina planer på en het body till beach 2011.
Det är bara att inse att jag älskar  allt onyttigt allt för mycket för att sluta med det och tycker det är väldigt tråkigt att stå hemma och träna själv. Långa promenader i vår kommer jag dock ge mig ut på.
Det får räcka!!!

Dagis gick väldigt bra vid lämning och resten av dagen. Barnen hade pysslat och busat, läst sagovila och haft jätte bra sa Nora! Hon verkar trivas jätte bra och pratar jätte mycket om dagis här hemma nu. Hon har ju inte gått så många månader men hon trivs. Även om hon försökte lura i mig motsattsen innan jul. Det var inte lika kul att luras då mamma inte gick på det.

Sen kom NADJA HIT! Jag fick lukta bebis lite i alla fall. Nora ville sitta med henne hela tiden. Hon sprang till trappan och mötte henne och satt vid hennes sida så gott som resten av timmarna.
Nadja var nog den snällaste bebis jag träffat och Martina verkade aldrig gjort något annat än varit mamma. Hon var världsvan redan efter två veckor.
ÅÅÅ, Nadja är så vacker! Vi fotade henne med!
Vi lade upp henne på köksbordet på mitt vita överkast. Hon började med att märka sitt revir hemma hos sin tant!
Mitt under fotostunden slocknade hon själv. Så uttråkad var hon!

Längtar redan till nästa gång jag får lukta bebis! Vill ha en egen!!!! NU!!