royaltylove

Sen vi flyttade in i lägenheten så har jag känt av en närvaro. En annan närvaro än min och barnens.
På kvällar hör jag röster, som om en radio stod på svagt i bakgrunden. Ett mumlande av manliga röster.

Ibörjan var jag som sagt rädd. Vågade inte gå upp i mörkret på natten, inte sitta uppe för sent. Kände mig hela tiden iaktagen. Med tiden så har jag vant mig vid detta. Jag har vant mig vid att känna denna närvaro i bland under dagar och kvällar, vant mig vid de mumlande rösterna. Det har blivit en del av vårat hem.

Jag har funderat och funderat över varför Eddie inte sover bra då jag har försökt med verkligen allt.
En kväll sa vi ifrån. Vi bad andarna att låta oss vara, att låta Eddie få sova.
Samma kväll så var mumlandet borta och Eddie sov som en prins. Nätterna har rullat på likadant sedan dess förutom natten till Torsdagen, då kom mumlandet tillbaka, Eddie vaknade flera gåbger under kvällen och skrek, var orolig och otröstlig.
Jag sa högt till andarna att låta oss sova. Mumlandet försvann och Eddie sov lugnt efter det. Jag känner ännu av närvaron men jag hör inget och Eddie verkar inte bli störd.

Om detta bara är ett löjligt sammanträffande det vet jag inte men jag tror på att det finns andar runt om oss.
Jag tror att våra nära och kära vandrar hos oss i bland för att kolla till oss, se hur vi har det. Jag VILL tro att det är så.

Vissa dagar bryr jag mig inte om att känslan infinner sig, andra kvällar går jag och lägger mig i sängen tidigt för att det känns olustigt. Som denna kväll då känner jag att någon står snett bakom oss i köket. Eddie tittar ofta ut dit och säger hej och vinkar. Jag försöker att inte titta ut, rädd för att få se något i ögonvrån. Men i kväll är en sådan kväll då jag inte är rädd. Det är en känsla av "hem", denna närvaro tillhör denna lägenhet. Vi delar den.