Stora tösen!
Vart har tiden tagit vägen? Nora är fem år och helt plötsligt så har hon blivit så stor och självständig. Hon behöver inte mig lika mycket nu som hon gjorde för ett år sedan.
Jag måste erkänna att det känns hårt i hjärtat och jag vill bara stanna tiden, gå bakåt och börja om från början igen. Få tillbaka den tiden då hon var bebis.
Det kommer kännas tom utan henne här hemma på dagarna då hon börjar dagis. Jag är rädd att hon ska känna att jag överger henne och inte orkar ha henne hemma. Jag är rädd att hon ska tro att jag inte längre älskar henne. Tänk om hon kommer känna sig tvungen att stå på egna ben eftersom hon inte har något val.
Jag vet att detta med dagis är det bästa valet för hennes del men jag kan ändå inte låta bli att tänka och grubbla. Hon kommer älska dagis och fröknarna kommer ta god hand om henne men det känns lite läskigt och skrämmande. Det är ett stort ansvar vi lämnar över på fröknarna. Det är min ögonsten som jag har tagit hand om helt själv i femårs tid som dom nu ska få ansvar över 15 timmar i veckan. Tvivlar inte alls på att dom klarar av det. Tvivlar mer på mig och hur jag ska klara av det.
Jag vill ha tillbaka min bebis nu. Vill inte att hon ska växa upp och bli stor. Vill att hon ska finnas här hos mig föralltid och vara liten. Alla växer upp och jag blickar ändå in i framtiden med ett leende då jag ska få följa henne till skolan och till alla knattediskon men ändå så vill jag bara stanna tiden här och nu och få hinna njuta lite mer av henne innan jag måste släppa taget.
För jag vet att jag måste släppa henne lite mer nu. Jag vet det, men det gör så ont. Det har varit bara hon och jag mot världen i fem år. Nu kommer vi vara i från varandra mer och mer. Det kommer kännas tomt och kanske lite sorgset men jag kommer väl vänja mig. Hon är mer redo än jag. Och jag lyssnar självklart på hennes behov och önskningar. Det är viktiagast.
Behövde få ur mig lite även om texten är ett enda stort svammel och lite klottrat men det är precis som mitt huvud just nu.
