Läs och bedöm!!!
Varje kväll när tystnaden tillsammans med mörkret lägger sig över staden så börjar mina tankar flöda kring det som göms undan då ljuset och ljudet ännu ligger kvar. Mitt inre finns inte då dagsljuset glänser med sin närvaro. Det yttre skalet växer sig allt mer starkt för varje solstråle som nuddar dess existens. Jag möter mörkret med mina känslor, jag ser på det med stor förakt och ber det försvinna. Mörkret skrämmer mig.Skalet bryts ner och fram kommer hon. Hon den där tjejen som inte längre är stark och som inte längre orkar låtsas.
Hon tittar mig rakt i ögonen och gråter, ber om hjälp och sträcker ut handen. Jag försöker ta den men innan våra fingerspetsar möts så drar jag snabbt tillbaka min egen hand från spegeln och håller den hårt bakom ryggen. Jag ser den där tjejen sätta sig ner med huvudet lutandes i sina beniga händer. De bara knäna är blöta av de salta tårar som rullar ner för hennes kinder. Doften av utblåsta ljus sprider sig i rummet. Jag tar ett djupt andetag, så djupt andetag att smaken av rök känns på tungan. Jag spottar, spottar på tjejen som ännu sitter där och gråter. Bakom henne finns det vackra ljus tända. Ljusen ger en varm ton till hennes förflutna som ännu inte glömts bort. Ett av ljusen står och ryker, ett av ljusen har nyligen slocknat.
Jag ser tjejen se ner i sina nakna händer. Hon höll i något, något som var runt och glänste i skenet. En kompass. Två vägar uppenbarade sig framför henne. En är vacker, de andra ful. Hon ställde sig upp och placerade sina fötter framför dem. Hon såg ner på den vackra vägen och mötte en enorm värme från solens strålar. Vinden tog tag i hennes slitna lockar och gav liv till hennes bleka ansikte. Doften var ljuvlig, en blandning mellan ros och havsbris. Ögonen tindrade och färgades av regnbågens alla färger. Hennes ögon slöt sig och kroppen vände sig motvilligt till den fula vägen. Benen tog ett steg mot mörkret trots att hennes avsky sa nej. Mörkret skrämmer henne, hon ville inte vara där.
Återigen kunde jag känna doften av ännu ett utblåst ljus. Smaken inte densamma. Smaken av blod fylldes i munnen och skräcken inom mig gav mig styrka att släppa taget bakom ryggen och sträckte mig efter hennes hand. Vi var nu enade, hon och jag. Mörkret var inte längre min fiende. Inte heller dagsljuset. Spegelbilden, mitt skal var krossat.
Nu när jag läste igenom det jag skrivit så ser jag att jag byter presens mot dåtid heltplötsligt. Det ska jag ändra under finslipningen men vad tycker ni!? Känns skönt att få kritik av er innan jag skickar in till de andra proffsen! Haha!
