royaltylove

I dag fyller Milla 5 år och ska hålla upp en hel hand i vädret då tanterna i affären frågar hur gammal hon är. I går var hon bara 4 år och var tvungen att vika ner ett finger på handen för att visa dem. Tanterna skulle nog bli förvånade och forma deras läppar till små “o” när hon möter dem nästa gång. Men det är klart, dom kanske inte ens kommer att känna igen henne eftersom hon blivit så stor nu. Milla har ju blivit ett helt år äldre än i går då dom knep hennes kinder vid godisautomaten.

Milla höll på att klä på sig sin födelsedagsklänning som hon skulle ha på sig hela dagen. Det skulle komma massa gäster med stora paket och äta tårta. Milla ställde sig framför spegeln och kollade om hon kände igen sig själv. Hon kände på sitt långa ljusa hår som ännu var lite trassligt och tovigt efter kudden. Hon kollade efter om ögonen ännu var bruna och att tårna ännu var vickbara. Farmor säger att hennes tår är så stela nu när hon börjar bli äldre.

Milla tyckte inte att håret såg annorlunda ut, ögonen var lika bruna som igår och tårna är mer vickiga än vanligt faktiskt.

Hon tittar ner på sin fina klänning och klappar på den försiktigt. Det är en prinsessklänning med glitter och paljetter på. Till klänningen ska hon ha en lila fjäderboa kring halsen och glittriga skor som hon fått i present.

Milla satte sig på sängkanten och dinglade med benen över golvet. Hon vickade lite till på tårna för att verkligen kolla att de gick att vicka på. Milla lyfte på täcket för att ta fram Nallen. Men Nallen var borta. Han låg ingenstans. Milla letade under kudden, under sängen, bakom gunghästen och i gosedjurskorgen, men ingen Nalle.

Milla kände hur skriket fyllde de vickade tårna och svisch så öppnade hon munnen och skrek det högsta hon kunde. Hon tog i så mycket att hon trodde att klänningen skulle spricka.

- MAAAMMAAAA!

Mamma snubblade in i rummet och höll på att ramla på Millas lila bil som låg alldeles framför dörren. Mamma såg konstig ut. I håret hade hon något som såg ut som en massa tomma toarullar och mellan tårna hade hon något rosa som gav henne ankfötter, de stod åt alla håll och kanter. Och inte kunde mamma borsta tänderna heller för det var tandkrämskum över hela ansiktet.

- Vad är det som har hänt? Har du slagit dig? Blöder du?

Milla slutade skrika och berättade för mamma vad som hänt. Dem letade tillsammans i hela rummet men Nalle var helt försvunnen.

Nu var Milla väldigt ledsen och ville inte alls klä på sig sina glittriga skor och lila boa om inte Nalle skulle vara med på kalaset. Milla hade dukat fram en egen plats och allting till honom bredvid henne. Nalle hade till och med fått en blå ballong i sin godispåse. Blå var hans älsklingsfärg. Det visste Milla.

De letade i hela huset men han var borta. Milla grät och grät. Hon grät så mycket att hennes tårar kunde fylla ett helt badkar och minst 23 hinkar. Milla klättrade på alla hyllorna, kollade under alla sängarna, lyfte på alla mattorna. Men ingen Nalle.

- Vi får köpa en ny Nalle Milla. Sa pappa. Han förstod inte att det inte gick att köpa en ny Nalle. En ny Nalle skulle inte lukta som den gamla, inte kännas som den gamla och inte se ut som den gamla Nallen.

Den gamla nallen hade bara ett knappöga, nosen som var gjord av garn var lite tufsig eftersom Milla gosat och gjort så många nospussar med honom. Nallen luktade som Millas säng, som Millas dagisväska och som Millas snuttefilt. Det skulle inte en ny Nalle göra.

Milla satte sig på sin stol vid bordet med armarna i kors och putade ut sin underläpp så att hela världen skulle se hur ledsen och arg hon var. Hon skulle ringa till polisen så att dem kunde hitta tjuven som smugit in här och tagit nalle av henne mitt i natten. Milla skulle be dem komma direkt och låsa in tjuven i finkan och inte ge honom godis på flera veckor. Ingen veckopeng skulle tjuven heller få för den delen. Men mamma sa att man inte kunde ringa polisen på födelsedagar. De hade mycket att göra då sa hon.

Milla var helt enkelt tvungen att hitta tjuven själv. Hon tog fram sitt förstoringsglas och började leta ledtrådar på hennes rum. Hon skulle hitta ett spår som ledde henne till den elakaste och dummaste superskurken någonsin. Milla lade sig på knä och letade i alla vrår och kanter efter något ovanligt som inte funnits där kvällen innan då hon läste nattsaga.

- Aha! Här har vi något mycket konstigt! Milla tog en närmre titt under sängen och hittade något mycket märkligt. Något som inte var hennes. Något som aldrig varit hennes.

- En napp!? Milla tog upp nappen och luktade på den. Den luktade gamla ostbollar och välling. På kanten satt ett ljust hårstrå och dinglade. Milla visste nog vem den tillhörde. LILLEBROR!

Med stora hårda kliv sprang Milla in till sin lillebrors rum med förstoringsglaset hårt i den ena handen och nappen i den andra.

- Lillebror, har du tagit Nalle av storasyster? Milla var jättearg på sin lillebror Bobbo och ville slå honom, men det sa mamma att man inte fick för då blev han ledsen. Bobbo skrattade och stoppade nappen i munnen.

- Bobbo nallen! Sa Lillebror och sprang iväg. Milla sprang efter honom och skrek att hon ville ha tillbaka sin Nalle.

Bobbo tog fram ett paket som han gömt under soffan och gav Milla det. Milla ville inte ha något paket. Hon ville ha Nallen! Dumma Bobbo.

- Milla Nallen Bobbo! Sa lillebror och gav henne paketet igen. Då såg Milla något hon kände igen. En liten brun tass tittade fram från paketet. Milla slet upp pappret och kramade Nallen så hårt att det andra ögat höll på att ramla av.

- NALLEN!

Då knackade det på dörren och gästerna kom. Milla sprang snabbt in på sitt rum och tog på sig sin lila boa och sina glittriga skor. Nu kunde det bli kalas för Nallen var tillbaka.