Berg efter berg har jag bestigit.
Det kommer alltid att finnas berg och kullar som gör en tvungen att kämpa lite extra för att komma framåt. Under nio års tid har jag mött toppen på många berg som fått mig att gråta, skaka och till och med spy. Men jag står ändå kvar på båda benen, rak i ryggen och är ännu den jag var då. Jag har min stolthet kvar och vetskapen om att jag har valt de vägar som känts rätt för mig även om det kanske inte har varit rätt i slutändan. JAg ångrar inget jag gjort och chansat på det jag tyckt varit värt att kämpa för.
Man kommer alltid förlora vissa kamper man tar för sig av. Man kan inte vinna jämt och motgångar stärker en.
En dag satte jag mig ner och bestämde mig för att inte blicka bakåt, inte hänga upp mig på det förflutna, utan bara blicka framåt och bygga upp framtiden för mig och barnen med nya ögon. Det förflutna behöver inte spegla framtiden. Just nu pluggar jag till det jag är ämnad till att göra, jag klättrar allt närmre min dröm för var dag som går.
Livet är underbart härligt just nu! Och det är konstigt hur mycket man hinner tänka under två timmars promenad i tystnad och ensamhet. Det var underbart skönt! men nästa gång kanske någon annan vill följa med på långpromenad!?
Jag hade gärna följt med:)
