Öppna ögon är skrämmande.
Att stå på egna ben och inse att man de sista nio åren av sitt liv har åkt bergochdalbana då det gäller lycka och kärlek, är skrämmande. Det som är skrämmande är väl mest att man faktiskt äntligen fått upp ögonen och vågat använda dem. När man lever i kaoset, i det olyckliga, så är de lyckliga stunderna så magiska att man har svårt att släppa taget om de som hållit en uppe. Även om denna lycka är detsamma som olyckan.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Jag väntar ännu på att jag ska få upp mina ögon. Undra varför man hänger sej fast vid alla små, bra, härliga stunder?-som egentligen inte alls väger upp dom dåliga?
Hmm....
Kram J
Trackback
