royaltylove

Sitter och leker lite med bilder i datorn och försöker att inte tänka på allt tråkigt som händer runt om oss och det som komma skall. För snart fem år sedan förlorade jag min morbror i cancer. Han dog exakt en vecka efter det att Nora föddes. In i det sista så trodde jag att han skulle överleva trots att han var väldigt sjuk den sista tiden.

När jag låg på BB och var nybliven mamma så fick vi beskedet att vi kunde nu bara vänta in slutet. Där inne satt jag och grät. Grät för att jag var lycklig och grät ännu mer för att jag var olycklig. Varför Leif?

Jag åkte hem redan efter bara två nätter och ville vara med min familj. Allt var upp och ner. Allt hände samtidigt. Jag valde nog omedvetet att blockera Leifs död för att glädjas åt det nya lilla livet som jag bar på i mina armar. Mamma grät hela dagarna, mina mostrar och morbröder grät, mina kusiner grät. Kändes som att hela världen grät och där stod jag mitt i med ett leende på läpparna och gullade med min dotter som precis kommit till mig.

Så kom begravningsdagen. Jag stod längst bak med Nora som sov i bilbarnstolen. Det var bara familjen som var där och hälsade adjö innan kyrkan öppnades för allmänheten. Jag stod där och tittade på min familj då många gick fram och sa adjö vid kistan men jag vågade inte.

A hämtade Nora när själva begravningen skulle äga rum och familjen stod utanför kyrkan och pratade. Då som först brast det för mig. Då som först sjönk det in att Leif inte finns hos oss längre. Jag grät och grät. Tårarna rann hela tiden och jag kunde inte sluta gråta. Tora stod bredvid mig och grät lika mycket hon och klappade mig på ryggen. Det sista jag sa till Leif var:
- Då kanske du kommer hem med lockigt hår Leif!
Det var på Annelies gård innan han åkte till Stockholm för att få behandling. Men han kom aldrig hem.

Nu ska vi gå igenom detta igen. Min morbror ligger nu med cancer och vi får vara glada över de dagar vi ännu har kvar med honom. Jävla äckliga sjukdom, fy fan för den. Jag hatar den. Varför tar den de liv som är värda att få stanna kvar och njuta?

Jag väljer att trycka bort tankarna denna gång med, för jag klarar inte detta. Orkar helt enkelt inte. Det gör ont och magen knyter sig. Tårarna rinner nu medans jag skriver, skärmen är suddig.

Livet är orättvist!