royaltylove

Igår lämnade Ludde oss. Gud så saknad han är redan.
Jag var inte med inne samma dag som Ludde gick bort och mamma, Annika och mormor var inne och hälsade adjö men jag har en tydlig bild framför mig ihuvudet iaf. När mamma kom hem så berättade hon att mormor stod över Ludde, klappade, pussade honom och sa:
- Nu är mamma här Ludde!

"Nu är mamma här!" Jag vet inte varför det känns så känsloladdat med just de orden men jag börjar gråta varje gång jag tänker på det.

Idag har alla suttit hemma på mormor och morfars gård. Alla syskon har varit där. Jag tog mina och Anders barn ut på äventyr för att slippa vara med och se. Jag klarar det inte. Jag stod mest nedanför gården med barnen och väntade på Anders när vi kom dit på morgonen. Ville inte vara med där uppe och lyssna och se. När Åsa kom mötte jag henne med en kram och började gråta. Alla kramade Åsa hårt kring bordet, alla grät och alla sörjde.

Vi satt ner en stund och pratade, Fick se en kort på Luddes hand då han höll i en teckning och en ängel som vi gav honom igår innan han gick bort. På teckningen stod det "Till Ludde Från Nora" och så var det ett fint rosa hjärta med gröna änglavingar på som hon målat till honom.
Mormor försökte prata lite med darrande röst, hon torkade tårarna och skakade på handen. Hon har förlorat sin fjärde son.

Fan, jag sitter här och försöker skriva vad jag känner, tänker och funderar på men jag raderar varenda ord för jag vet inte hur jag ska förklara. Allt är tomt, ofattbart, jobbigt, hårt och jag vill bara gråta och vara arg. Livet är orättvist. Det finns så jävla många äckliga idioter där ute som inte förtjänar att leva men det är alltid de mest underbara människor som får lämna oss.... Jag är arg och ledsen för jag vill inte att Ludde ska vara borta och jag vill inte se min familj må så här som dom gör...