royaltylove

Jag drömmer om en tjej. En tjej som alltid är ensam, utfryst och ledsen. Jag ser henne ihopkrupen bredvid sängen, gungande med tårarna rinnande ner för kinderna. Hon försöker gråta så tyst som möjligt för att föräldrarna inte ska höra. Men de tårar som hållits inne under hela dagen går inte att stoppa.Månen lyser starkt in genom fönstret och får hennes bleka hy att se blå ut. När hon inte orkar gråta mer, när hon inte orkar känna mer så kryper hon in i garderoben,tar fram ett rosa skrin där hon har gömt choklad och kakor i överflöd. Frossande, gråtande och ensam sitter hon där tills allt det goda och förbjudna dämpat känslorna och fått tårarna att sluta rinna. Då äntligen kan hon våga sig fram till sängen och sluta ögonen. Först då vågar hon möta sömnen och dess hemska drömmar om hur morgondagen ska te sig.

-Kan alla samlas här nu så kommer bussen alldeles strax?
Klassen skulle till stranden för att måla av naturen och dess glans i vårsolen. Ungdomarna samlades i en klunga bakom läraren och alla trängdes för att få platserna längst bak.
- Oj oj, nu får alla komma bak till oss. Bella kommer på bussen och vi kommer tippa! Skynda er, jämna ut vikten!Jag vågade inte se upp och möta deras blickar. Snabbt hittade jag en ledig plats och gömde mig under min keps resten av bussresan. Man skulle kunna tro att man skulle vänja sig vid elaka kommentarer, att man skulle lära sig leva med det. Att det skulle bli till en vardag. Men för varje kommentar, för varje påhopp så mår man sämre. Magen knyter sig allt mer, huvudet fylls med ännu fler hemska tankar och hjärtat brister bit för bit. Jag vill bara skrika, gråta och försvinna men vad skulle det hjälpa mig? Dessa elaka människor skulle bara må bättre av att se mig gråta. En vacker dag ska jag ge igen och då kommer det vara så hemskt att det aldrig kommer försvinna ur deras minnen.

Väl framme vid stranden satt jag kvar tills alla de andra klivit av och valde sen en plats långt ifrån dem. Jag satte mig på en brygga och fattade pennan i handen, såg mig om och för en liten stund glömde jag bort mitt liv och njöt av den fina utsikten. Vattnet glittrade av solens varma strålar, fåglarna sjöng sin vackra sång och skogen var alldeles grön bakom oss. Det fick mig att känna mig liten igen och tankarna förde mig till farmor och farfars stuga på västkusten där jag spenderade många sommrar som liten. Jag och pappa fiskade krabbor medan mamma satt på klipporna med en solhatt på sig och vinkade till mig varje gång jag tittade upp på henne. Hennes skratt och leende var alltid så äkta och fick mig alltid att känna mig som den mest värdefullaste älskade lilla flicka i hela världen. En sommar överraskade dem mig med ett födelsedagskalas, trots att jag inte fyllde år förrän i december. Dom hade köpt tårta, blåst upp ballonger och dukat upp kalaset ute på en picknick filt på berget bakom vår stuga. Pappa bar mig nyvaken hela vägen och bad mig blunda då han satte mig på filten.
- Nu får du försiktigt öppna ögonen, prinsessan min.
När jag öppnade ögonen såg jag farfar komma gående med en litet lurvig valp i ett rosa koppel. Jag tittade på mamma och pappa, båda nickade. Hon var min, Jag döpte henne till Mimmi. Sen den dagen har hon varit min bästa vän. Min enda vän.

Verkligheten hittade tillbaka till mig och jag tittade ner mot stranden där de andra var i full gång med att måla. Bakom dom fanns det en stor ek som blommade ut och fick hela strandpromenaden att verka oändlig. Trummade lite lätt med pennan på blocket och kisade med ögonen innan jag började kluddra ner en skiss ,Då tappade jag pennan och skulle luta mig ner för att hämta upp den ur vattnet. Jag tappade fotfästet och ramlade i med ett plask. När jag kom upp till ytan igen hörde jag hur klassen skrattade högt. Kunde se hur dom pekade och låg dubbelvikta av välmående att deras feta klasskamrat ramlat i. Min lärare sprang snabbt ut till bryggan för att hjälpa mig upp, men utan framgång. Jag simmade in till strandkanten.
- En strandad val allihopa! Kolla en strandad val. Visste inte att dom var så feta.
- Nej men ser du inte Rickard? Det är en knubbsäl, eller en valross som tigger efter mat. Klappa händerna valross så får du fisk.
Det var det mest pinsamma och hemska jag varit med om. Gråtandes sprang jag bort mot vägen. Började gå hemåt samtidigt som jag ringde efter min mamma som snabbt lämnade jobbet och hämtade upp mig på vägen. Jag var ledsen och arg. Så arg att jag skakade i hela kroppen. Nu fick det vara nog, nu skulle dom få igen. In i minsta detalj skulle jag planera min hämd och den skulle få deras munnar att för alltid vara tysta och endast ha ett tomt skratt att bjuda på. Deras elaka kling skulle för alltid försvinna.
- Hur kunde du ramla i vattnet då gumman? Du är väl inte skadad?
- Nej då mamma. Jag skulle bara plocka upp pennan som jag tappade i vattnet och lutade mig lite för långt fram. Ingen skada sked. Ville inte förstöra de andras dag genom att låta alla åka hem så jag ringde efter dig istället.
Mamma och jag satt under tystnad i bilen hem. Jag hade aldrig berättat hur jag mådde eller hur jag blev behandlad av mina skolkamrater för varken henne eller pappa men jag tror att hon nu insåg det själv. Hennes leende var borta och en sorgsen blick höll sig på vägen.

När vi kom hem gick jag in i duschen och lät tårarna rulla. Jag kände hur varje liten muskel i kroppen bröts ihop och fick mig att sjunka sakta ner på golvet. Där satt jag länge, ihopkrupen och gungade under de varma strålarna. Varför just jag, varför skulle jag vara fet?
Mörkret lade sig och jag hade inte gjort annat än legat i soffan och kollat i taket hela eftermiddagen.
- Jag älskar er, för alltid.
- Vi älskar dig med för alltid.
Med de orden pussade jag mina föräldrar god natt och stängde in mig på mitt rum. Högst upp i min garderob bredvid ett rosa skrin hade jag en svart låda. Den lådan hade jag ofta tagit fram när jag haft extra svåra dagar. I den låg det en rosa fin siden näsduk ihoprullad med en massa tabletter inuti.
Nu skulle jag få min hämnd. Nu skulle dessa grymma människor få sitt straff, lära sig en läxa och aldrig mer trycka ner en människa. Aldrig mer skulle dom göra en människa så liten att dom helt tar bort dennes existens.
Jag satte mig i sängen med handen full av tabletter och tittade ut på den vackra fina måne som speglade sig i spegeln bakom mig och gav hela rummet en vacker blå färg.
Bredvid mig stod ett vattenglas. Utan att tveka knaprade jag i mig tabletterna och svalde ner det med vattnet.
All min rädsla försvann, jag kände mig stark och fri då jag lade mig ner under täcket och visste att i morgon när klockan ringer så kommer jag inte önska att jag fick ligga kvar och låtsas att jag inte fanns. Imorgon kommer jag inte finnas.

Jag drömmer om en tjej. En tjej som alltid är ensam, utfryst och ledsen. Jag ser henne ihopkrupen bredvid sängen, gungande med tårarna rinnande ner för kinderna. Hon försöker gråta så tyst som möjligt för att föräldrarna inte ska höra. Men de tårar som hållits inne under hela dagen går inte att stoppa. Månen lyser starkt in genom fönstret och får hennes bleka hy att se blå ut. När hon inte orkar gråta mer, när hon inte orkar känna mer så kryper hon in i garderoben,tar fram ett rosa skrin där hon har gömt choklad och kakor i överflöd. Frossande, gråtande och ensam sitter hon där tills allt det goda och förbjudna dämpat känslorna och fått tårarna att sluta rinna. Då äntligen kan hon våga sig fram till sängen och sluta ögonen. Först då vågar hon möta sömnen och dess hemska drömmar om hur morgondagen ska te sig.

Den drömmen är min hämnd till er. Vi ses i natten.