royaltylove

Vid vägkanten stod hon, rak i ryggen med ett sorgset leende på läpparna. Håret blåste med vinden, likaså den långa lila sjalen som var knuten kring hennes hals. Hennes kappa drog hon hårt intill sig för att inte släppa in den kyliga höstbrisen. Hon var väldigt vacker. Som en solnedgång över glittrigt vatten. Sorgen speglades i hennes ögon men leendet visade även på en fridfullhet och ett lugn. I ena handen höll hon ett kort på två små flickor som kramade om varandra. Den ena hade mörkt långt hår uppsatt i två flätor och en mörkblå klänning på sig. Den andra hade ljust lockigt hår som låg på axlarna och en röd klänning. Flickorna såg lyckliga ut, som om inget i hela världen kunde förstöra för dem. Hon höll kortet hårt.

Runt omkring henne flög höstens löv i alla möjliga vackra färger. Doften av blöt asfalt fick henne att sluta sina ögon och njuta lite extra av den nya årstiden. Den varma luften från sommaren hade nu bytts ut mot en svalare och lite friskare luft som gav plats till nya känslor, förhoppningar och önskningar. Hon öppnade ögonen och tittade runt om i grannskapet. Trädens löv var underbart vackra i bruna, orangea och gula färger, barnen sprang ute och kastade sig i lövhögarna som föräldrarna om och om igen räfsade ihop. Deras skratt klingade gott i hennes öron och tog hennes tankar tillbaka till hennes egen barndom.

Hon drog ner mössan längre ner för öronen och vände sig om mot huset hon hade bakom sig. Hon hade precis varit inne och hälsat adjö på sin barndomsvän. Det var den sista gången hon fick se henne. Sista gången hon fick skratta med henne, sista gången hon fick gråta ut mot vännens axel. Tårar rann ner för hennes kinder och hejdlöst brast hon ut i gråt. Hon satte sig ner på sina knän och lade ansiktet i sina händer. Hela kroppen skakade och ville inte bära upp henne mer. Hon lade sig ner och tittade på kortet hon ännu hade ett stadigt grepp om.

När hon var liten brukade de träffas tidigt på morgonen utanför hennes sovrumsfönster för att ligga på rygg och titta upp på alla molnen. Tillsammans hittade dem på magiska sagor till alla de former molnen hade. Samma sak gjorde hon nu. Hon lade sig på rygg och såg ut ett speciellt moln. Ett leende spred sig över hennes läppar igen då hon tänkte på hur det ibland kunde börja gräla om vem som såg rätt. Såg hon en björn så kunde hennes vän ibland se en elefant och ibland så ville dem inte alls ha samma slut på sagorna. Det slutade då med att hon hoppade in genom sitt fönster igen och vännen gick över gatan och hem till sitt igen. Känslorna bubblade i henne. Hon visste inte om hon ville skratta eller gråta över alla de minnen som fanns här ifrån detta område och denna plats. Samtidigt som det gjorde så ont av att minnas så kände hon sig som världens lyckligaste som hade dessa minnen så djupt inom sig och skulle för alltid bära med sig dem. Träden som dem klättrat i, gatulamporna som dem dansat runt och staketen dem både hoppat över och balanserat på, allt bar på sina egna minnen.

Hon satte sig återigen upp och tittade mot huset. En klump knöt sig i magen då hon såg sin vän komma åkande i en rullstol mot henne. Grusgången som dem sprungit upp och ner för så många gånger knastrade under hjulen. Vinden försvann, allt stod stilla. Grinden gnisslade då hon öppnade den och gruset kändes som gummi under hennes skor då hon mötte sin vän på halva vägen.

- Jag kan inte vara stark. Sa hon till vännen. Jag försöker vara stark men jag kan inte.

- Du kommer klara detta. Du och jag har många minnen ihop. Så många minnen att du varje dag i resten av ditt liv kan tänka tillbaka på de dagar och de spratt vi haft här i området och skratta tills du får ont i magen.

- Men jag vill inte minnas själv. Jag vill minnas med dig, skratta med dig. Svarade hon och satte sig ner bredvid henne.

- Det kommer du göra, för i dina minnen finns jag med dig. Så länge du minns, så finns jag här. Sa vännen och lade sin hand över hennes hjärta. Alltid här inom dig.

Hon kramade sin vän adjö och pussade henne i pannan. Hon vände ryggen till och gick mot grinden. På varsin grindstolpe satt två flickor. Den ena hade mörkt långt hår uppsatt i två flätor och en mörkblå klänning på sig. Den andra hade ljust lockigt hår som låg på axlarna och en röd klänning.



Min första text skulle innehålla mycket detaljer, miljöbeskrivning och känslor. Är inte nöjd med texten och undrar vad ni tycker att jag kan ändra på!!