Mullrar!
Jag ligger i sängen och lyssnar på mullret utanför. Vädret har inte varit det bästa idag men jag gillar regniga dagar. Då kan man sitta inne och pyssla lite. Måla, göra halsband, klippa och klistra, se film och värma sig lite med en kopp kaffe.
När Eddie sov i dag så satt jag och Nora och bara pratade över en målarbok, några pennor och en kopp kaffe (mjölk till Nora). Vilka tankar och drömmar hon har min lilla dotter. Va stor hon har blivit.
Att hon börjar bli stor skrämmer mig lite samtidigt som det känns spännande och skönt. Jag kan sakna den tiden då hon var liten och hela världen kretsade kring bara oss. Jagg saknar bebistiden med henne, när hon behövde ha mig där hela tiden. När jag ser henne gå runt här hemma, lång och stor så undrar jag var tiden tagit vägen. Det var inte alls länge sedan hon var bebis men ändå känns den iden länge sedan förbi.
Nu har vi nya saker att se fram emot och jag njuter av den individ hon nu har blivit. Hon är självständig, bestämd och en riktig solstråle. Munnen går i ett på henne och ordvalet är makalöst. Min dotter är smart, väldigt smart om jag får säga det själv. Hennes fantasi kan inte mätas med något, HON kan inte mätas med något.
På kvällar ligger jag alltid med ett stort leende på läpparna när jag tänker tillbaka på dagen och alla de stunder vi haft ihop, jag och barnen. Att det ibland kan bli lite tjafs eller utbrott, att syskonkärleken träder fram allt mer och att Eddie är en liten man med stort sinne, allt det försvinner. Det är inte det jag tänker på under kvällarna, det är inte de sakerna jag lägger på minnet.
Många har sagt att jag verkar leva i en mammabubbla och tro att mitt liv är perfekt. Alltså, jag tror inte att mitt liv är perfekt för jag vet att det är långt i från perfekt men jag väljer att inte lägga någon tyngd på det jobbiga utan alltid hålla fram det som varit roligt istället.
Mina barn gör mig till världens lyckligaste mamma, precis som era barn gör er till världens lyckligaste. Visst är det otroligt hur man kan älska så starkt och så djup som man älskar sina barn. En obeskrivlig känsla!
Jag skulle bara skriva om åskan men det blev visst ett par rader längre!
När Eddie sov i dag så satt jag och Nora och bara pratade över en målarbok, några pennor och en kopp kaffe (mjölk till Nora). Vilka tankar och drömmar hon har min lilla dotter. Va stor hon har blivit.
Att hon börjar bli stor skrämmer mig lite samtidigt som det känns spännande och skönt. Jag kan sakna den tiden då hon var liten och hela världen kretsade kring bara oss. Jagg saknar bebistiden med henne, när hon behövde ha mig där hela tiden. När jag ser henne gå runt här hemma, lång och stor så undrar jag var tiden tagit vägen. Det var inte alls länge sedan hon var bebis men ändå känns den iden länge sedan förbi.
Nu har vi nya saker att se fram emot och jag njuter av den individ hon nu har blivit. Hon är självständig, bestämd och en riktig solstråle. Munnen går i ett på henne och ordvalet är makalöst. Min dotter är smart, väldigt smart om jag får säga det själv. Hennes fantasi kan inte mätas med något, HON kan inte mätas med något.
På kvällar ligger jag alltid med ett stort leende på läpparna när jag tänker tillbaka på dagen och alla de stunder vi haft ihop, jag och barnen. Att det ibland kan bli lite tjafs eller utbrott, att syskonkärleken träder fram allt mer och att Eddie är en liten man med stort sinne, allt det försvinner. Det är inte det jag tänker på under kvällarna, det är inte de sakerna jag lägger på minnet.
Många har sagt att jag verkar leva i en mammabubbla och tro att mitt liv är perfekt. Alltså, jag tror inte att mitt liv är perfekt för jag vet att det är långt i från perfekt men jag väljer att inte lägga någon tyngd på det jobbiga utan alltid hålla fram det som varit roligt istället.
Mina barn gör mig till världens lyckligaste mamma, precis som era barn gör er till världens lyckligaste. Visst är det otroligt hur man kan älska så starkt och så djup som man älskar sina barn. En obeskrivlig känsla!
Jag skulle bara skriva om åskan men det blev visst ett par rader längre!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Dom växer upp allt för fort å förstår så otroligt mycket mer än vad man själv kan tänka sig.
Alla har sin egen värld sina egna tankar om allt, man visar en del å döljer en del ;)
Postat av: Emma
Ingen har väl ett helt perfekt liv, det tror inte jag iaf.
Har en "vän" som hela tiden försöker få andra att vara avis på henne och få det att framstå som att hennes liv är perfekt, hon har kille, barn (fler än ett) hus, djur och pengar, men jag är inte ett dugg avis på henne för jag har så mycket annat som hon inte har som är mer värt för mig.
Du har mycket som är värt mycket för just dig.
Tycker inte man ska sträva efter att vara perfekt för det blir man aldrig iaf :)
Du är alldeles utmätkt som du är.
Kram
Trackback
