royaltylove

Idag har Luddes begravning ägt rum. Jag var inte med, ville inte att min lille buse skulle förstöra hans stund. Alla sa att det var en underbart fin begravning och kyrkan hade varit full av människor som ville vara med och säga hejdå till vår kära Ludde. Många som ville vara med och sörja tillsammans med hela hans familj.

Vi hade fika efteråt i församlingshemmet och dit kom jag med barnen. Att se alla i familjen stå i fina kläder, kramas och klappas, att se alla dessa familjemedlemmar som tillsammans sat en sådan här dag och var starka tillsammans, gör en rörd. Jag ser på min familj och känner mig stolt och älskad. Alla finns där i vått och torrt i vilket läge det än är. Tillsammans tar vi oss igenom det värsta som kan hända här i livet.

Det svåraste är att se mormor och morfar, dom satt där på varsin stol och tittade runt omkring på alla. Försöker hitta ordet på vad man kunde läsa av i deras ögon. Sorg? Känns så fjuttigt. Dom har förlorat sin son, hur fan mår dom? Morfar som har varit den stora starka karln, såg så liten och sorgsen ut, likaså mormor som alltid har varit superkvinnan i mina ögon. Det är dom ännu och därför är det svårt att se dem ledsna.

Jag ville inte gråta något där eftersom barnen var med men när Madde kom, Luddes dotter, så kunde jag inte hålla mig. Hon skakade på rösten när hon kramade om mig och ögonen var rödgråtna. Pussade henne i pannan och torkade tårarna.

Ludde var med oss hela tiden, han stod frisk och pigg vid oss alla och tröstade oss från den sida han nu är på. JAg tror att familjen aldrig lämnar oss, jag tror att han kommer fortsätta hälsa på i bland för att kolla hur vi alla mår.
Och så tror jag att någon gång kommer vi alla känna en hand på axeln och höra Luddes fullifan-röst säga-

-Vad anser du om snacket som går på Slite?
- Vi tar det med facket. svarar vi då.

Älskade Ludde, jag och barnen har nu tänt ett ljus för dig här hemma som visar att du alltid kommer brinna i våra hjärtan.