Begravning
Snart är det begravning för Ludde och jag vet inte om jag ska gå. Vill inte ha med mig barnen. Nora är i en svår ålder där hon vet vad döden är på ett ungefär och vet att det är något sorgligt. Nora hatar att se människor ledsna och börjar gråta direkt själv även om det bara är en lek och det är hon som hittar på handlingen.
Robin ska vara hemma med Molle och tar mer än gärna Nora under den tiden med. Blir ju bara en timme ungefär.
Eddie då? Han kommer inte sitta still i kyrkan, han kommer inte vara tyst i kyrkan och jag kommer inte kunna slappna av. Jag vill så gärna gå och få säga adjö till honom. Vill lägga den där vackra rosen på hans kista och tyst viska några ord.
När Leif begravdes så hade jag ett helt tal i huvudet som jag ville säga tyst för mig själv till honom då jag gick fram. Jag ville att han skulle veta vilka minnen jag hade från honom och hur mycket de små sakerna betyder för oss. De saker som kanske för honom ( kanske även för oss) var helt betydelselösa och löjliga då hans fanns, det är de saker som man minns och sätter värde på då man inte har chansen att tacka och visa uppskattning.
Men när jag skulle gå fram till Leifs kista med tårarna rinnande som flodar ner för kinderna så var det helt tomt i huvudet. Jag tänkte inget utan var bara ledsen och tom.
Så fort jag tänker på Ludde så blir det att Leif kommer upp i mitt huvud med. Vi har redan fått gått igenom detta en gång förut, varför igen? Räkte det inte med att se hur jävla förstörda vi var sist? Räckte det inte med att vi fölorade Leif till denna äckliga cancer. Äckliga sjukdom.
Jag träffade inte Ludde så ofta som jag skulle ha velat, känner jag nu när det är för sent. Han var alltid glad och full ifan! En man som alltid hade glimten i ögat och buset i skrattet. Helt underbar.
Robin ska vara hemma med Molle och tar mer än gärna Nora under den tiden med. Blir ju bara en timme ungefär.
Eddie då? Han kommer inte sitta still i kyrkan, han kommer inte vara tyst i kyrkan och jag kommer inte kunna slappna av. Jag vill så gärna gå och få säga adjö till honom. Vill lägga den där vackra rosen på hans kista och tyst viska några ord.
När Leif begravdes så hade jag ett helt tal i huvudet som jag ville säga tyst för mig själv till honom då jag gick fram. Jag ville att han skulle veta vilka minnen jag hade från honom och hur mycket de små sakerna betyder för oss. De saker som kanske för honom ( kanske även för oss) var helt betydelselösa och löjliga då hans fanns, det är de saker som man minns och sätter värde på då man inte har chansen att tacka och visa uppskattning.
Men när jag skulle gå fram till Leifs kista med tårarna rinnande som flodar ner för kinderna så var det helt tomt i huvudet. Jag tänkte inget utan var bara ledsen och tom.
Så fort jag tänker på Ludde så blir det att Leif kommer upp i mitt huvud med. Vi har redan fått gått igenom detta en gång förut, varför igen? Räkte det inte med att se hur jävla förstörda vi var sist? Räckte det inte med att vi fölorade Leif till denna äckliga cancer. Äckliga sjukdom.
Jag träffade inte Ludde så ofta som jag skulle ha velat, känner jag nu när det är för sent. Han var alltid glad och full ifan! En man som alltid hade glimten i ögat och buset i skrattet. Helt underbar.
Kommentarer
Trackback
