royaltylove

Dagis ska ha lucia utomhus. Hoppas bara att det inte blåser storm för det kommer inte vara stämningsfullt och mysigt att stå ute och pinas medan barnen försöker övertala vinden med sin sång.
Nora ska var julängel och vingarna hänger och väntar på henne. Hon kommer vara en väldigt vacker liten ängel.

Vi längtar till skolan. Både jag och Nora.
Nora vill ha sommarlov så hon kan sluta dagis och börja i skolan i stället. Det är nog roligare säger hon!

Om mindre än ett år början hon skolan. Jag blir mamma till ett skolbarn och det känns sjukt. Flera gånger kommer jag på mig själv med att chokeras va stor hon har blivit. Vilka tankar hon har, vilka intressen hon har och hur hon faktiskt börjar visa mer och mer att hon är sin egen individ på ett mycket moget sätt.

Hon säger vad hon tycker och tänker, hon förklarar vad som är fel och vad som är jobbigt, vad hon saknar och vad hon är nöjd med. En dikution med stora ord och betydelser är väldigt naturligt att föra med henne nu och hon förstår att vissa val hon tar ger inte alltid roliga konsekvenser.

Min dotter har blivit stor. Samtidigt som jag tycker att det är spännande så känns det hårt. Kvällar som denna då jag är väldigt trött men vill inte sova för jag vill passa på att bara sitta och glo. Bara sitta och zappa på tvn utan något annat som stör. Kvällar som denna, ja då spolar det över mig och jag blir överkänslig. Jag gråter för att hon har blivit stor så snabbt att jag knappt märkt det. Jag gråter för att det är så underbart roligt att se henne utvecklas och närmare sig mer och mer för varje dag en liten skolflicka som ska börja sova borta, gå på disco och fråga chans på killar. Jag ler när jag tänker på första gången hon kommer hem och säger att hon dansat tryckare med sin kille, jag ler då jag tänker på första dagen då vi packar ryggsäcken och går till skolan.
Första läxorna, första skolavslutningen, första...ja jag ler över allt det nya som kommer mot oss men jag gråter lika mycket för jag vill njuta ännu ett tag av min lilla tjej.

Ett evigt svammel i detta inlägg och jag känner att jag skulle kunna skriva en hel bok om mina känslor jag känner ikväll men det sja jag bespara er. Vissa kvällar skulle jag önska att jag hade någon vid min sida att dela alla mina känslor jag jobbar med själv. Någon som känner likadant och förstår vad jag menar.

Det är tur att jag ibland skriver av mig här på bloggen. Ibland får jag kommentarer som vet att jag inte är ensam om detta, ibland kommentarer som ger mig en tankeställare.
Bloggen är ett bra bollplank helt enkelt och jag tackar er alla som tar er tid att läsa och faktiskt skriva några rader somi inlägget nedan. Tack!